När jag fyllt alla hålen

Igår var jag återigen hos viktcoachterapeuten. Nya insikter gjordes och jag fick beröm för min goda reflektionsförmåga. Fast ibland känns det som att jag säger saker till henne som jag vet att hon vill höra, vilket är dumt eftersom hon är där för min skull och inte tvärtom. Å andra sidan så säger jag ju dessa saker utifrån insikter jag kommit fram till, så det ligger säkert mycket sanning bakom det jag säger ändå.

Vi pratade om hålen i mig som jag måste fylla. Hål, som jag i min enfald har trott eller tänkt att andra ska fylla åt mig, att man kan fylla varandras hål. Men så fungerar det tydligen inte, vilket jag inser så väl efter gårdagens samtal. Frågan är bara hur jag ska fylla mina hål. Vissa av hålen vet jag inte ens om jag vill fylla...

Sedan ville hon i princip ge mig lyssningsförbud på kent, jag skulle lyssna på glad musik, sa hon, och känna efter hur det känns i kroppen när jag är glad. Då försökte jag förklara att jag blev glad även av deppig musik, men då hävdade hon att det beror på att jag upplever det som förlösande att gotta mig åt eländet. Det är läskigt hur väl hon känner mig.